Vill städa

Jag trodde aldrig att jag skulle säga de orden men jag sitter faktiskt här och längtar efter just det.

Att kunna städa.

I morgon kommer syrran och jag vill att det skall vara fint här hemma då.

Just nu sitter jag i soffan och tittar på en skräpig matta, dammiga fönstersmygar och döda flugor på golvet.

Tänk vilken lycka det skulle vara att kunna ta fram dammsugaren och ta sig en svängom på alla golv, ta en våt trasa och springa fram över möbler och ytor och till slut skura så att det luktar Ajax i hela huset.

Ute står det blommor i påsar, som skall ner i krukor och tre rabarberplantor som skall planteras.

I gästrummet vill jag vädra och bädda fint till våra gäster.

Frustrerande är bara förnamnet.

Frustrerande är det att sitta här och titta på eländet.

Nu låter det som det ser ut som Beirut här hemma och så illa är det ju faktiskt inte, men ändå.

Ändå...

Det ser inte ut som jag vill ha det.

I-landsproblem tänker du.

Ja kanske det.

Men ändå...

Jag vill städa, jag vill kunna städa bara.

Fyrahundra myggbett har jag också till råga på allt.

SÅ!

Nu har jag klagat färdigt för idag,

Tack å hej.

Leverpastej.

Döda flugor är äckligt!

Deprimerad

Jag har nog aldrig varit så här "nere" någon gång i hela mitt liv.

Jag gråter hela tiden och mitt liv känns piss.

Jag blir sakta men säkert bättre i mitt knä men mitt psyke hamnar längre och längre ner i källaren.

Jag får för mig att benet läker fel, att jag måste göra om operationen, att jag aldrig kommer att kunna gå igen.

När dessa tankar kommer kan ingen eller inget trösta.

Jag tittar på tv, på Facebook, på livet utanför min balkong och det enda jag ser är människor som kan gå, som kan springa, som kan leka, som kan leva. 

Själv sitter jag här och ruttnar bort. Jag äter skitmat och jag tar inte hand om mig själv.

I dag klockan 13 skall jag till ortopedmottagningen och ta bort Agrafferna (metallklämmorna över mitt sår). Då hoppas jag att jag får träffa en syrra eller en läkare som kan försäkra mig om att allt ser bra ut, att inte benet växer fast på sniskan och att jag kan böja på mitt knä bra med tanke på tiden.

Jag behöver att någon på sjukhuset säger det åt mig så att jag kan lugna mig lite.

I kväll åker vi tillbaks till Hållen, där mår jag bättre, där får jag inte den här klaustrofobiska känslan.

Jag är rädd för att ta bort Agrafferna, jag har varit rädd för allt gällande den här operationen, inte undra på att man är som ett nervvrak. Men snart är det över.

Snart.

Min man kom hem med vackra rosor till mig igår.

-För att du kämpar, sa han.

Å kämpar gör jag verkligen.

Soffor

Efter några dagar i Hållen, i en tvåsittssoffa, var det skönt att slänga ner kroppen i en riktig soffa.

I vår mjuka och sköna, stooooora soffa här hemma.

I går när vi kom hem till stan insåg jag att vi måste köpa en större soffa ut till stugan .

En skön tresitssoffa som man kan sträcka ut sig i. 

Så nu skannar jag Blocket på alla tänkbara alternativ.

Jag vill helst ha en soffgrupp i plysch. En trea, tvåa och fåtölj i grå, blå eller beige plysch a la 70-tal.

Men de är inte så lätta att hitta. Jag antar att de flesta hamnat i någon majbrasa för si så där 10-20 år sedan.

Jag hittade en grupp i Romme, Dalarna men jag vet inte riktigt hur jag skall få hem den.

Jonny är inte lika entusiastisk som jag när det gäller möbelinköp och ommöbleringar.

"Det är väl fint som vi har det" verkar vara männens devis.

Han måste bara smörjas ett tag och till slut är han med på idén och då finns det inga hinder längre.

Förutom att soffgruppen antagligen inte längre finns kvar då förstås.

Den här fina gruppen står i Dalarna och bara väntar på mig, och jag får inte upp den till stugan. Fasen också!

I dag

I dag är det måndag.

I dag är det tre veckor sedan min operation.

I dag åker vi hem till stan ett par dagar.

I dag regnar det.

I dag mår jag bättre än någonsin efter operationen.

I dag har jag inte ätit några värktabletter ännu.

I dag ska jag skicka gubben på IKEA för dv inköp. Bl.a. ett skrivbord och en tygskärm.

I dag blir det thaigryta till middag.

I dag är jag tröttare än någonsin pga att jag fick sova hela natten. Sju timmar sov jag och jag vaknade bara en gång men kunde somna om direkt. Så länge har jag inte sovit på flera veckor.

I dag har jag röda naglar. O.P.I is da shit!

I dag är en bra dag!

Tre veckor

I dag är det tre veckor sedan jag åkte in till Akademiska sjukhuset för att operera mitt knä.

Just nu för tre veckor sedan stod jag i luckan på avdelningen och anmälde mig,

Jag var livrädd. 

Så här efteråt förstår jag att min rädsla inte var obefogad.

Det var läskigt att göra den här operationen. Jag önskar inte någon att behöva gå igenom vad jag har gjort.

Värken börjar ge med sig nu, men det har varit riktigt tuffa veckor att ta sig igenom.

Nu är det svullnaden som är värst. Att inte kunna böja benet och att det dunkar i hela knät så fort jag sitter upprätt eller så fort jag gör något.

Men jag jobbar på, tränar och rör mig.

Nätterna är jobbiga eftersom jag inte kan ligga som jag vill. Jag får ont i ryggen, ischias och sendrag.

I natt har varit en bra natt, har "bara" vaknat tre ggr men kunnat somna om igen.

Du tycker att jag klagar mycket men jag har verkligen inte mått bra dessa veckor efter operationen.

Jag får bara höra om folk, som gjort den här operationen, som är uppe och skuttar direkt, slutar med värktabletterna efter en vecka och går tillbaks till jobbet efter en månad.

Jag tror att man glömmer bort hur ont man har direkt efter operationen och att lyckan över ett nytt knä gör att man sedan bara har positivt att berätta.

Det är ju bra men jag skulle också behöva höra att de första veckorna även var tuffa för andra.

Jag känner mig som en mes som klagar och har så här ont.

Jag som inte brukar var så känslig för smärta verkar må sämst av alla som någonsin fått en knäprotes.

Men nu känner även jag att det vänder.

För varje dag känner jag att det går bättre och bättre.

Just nu mår jag fint här i solen på min balkong tillsammans med min gubbe och en kopp kaffe.

Å

Virke,mulltoa och en Heffaklump

Jag ligger i en solstol på gården och har just fått frunchen serverad av min man.

Nu står han i köket och diskar medan jag ligger och solar.

Snart skall han åka till Skärplinge och köpa virket till vårt loft som han skall bygga på semestern.

Efter det åker han till Lekeberg, utanför Örebro, och köper en mulltoa som jag hittade på Blocket i morse.

Det tar drygt tre timmar att köra dit och sedan tre timmar hem igen.

Han fixar och trixar medan jag ligger som en Heffaklump i en solstol på gården.

Det låter kanske lyxigt, men det känns inte så bra att inte kunna vara behjälplig med någonting.

Det hade ju varit trevligt för Jonny om jag hade följt med på resan men mitt ben svullnar upp så fort jag inte har det i högläge så jag stannar hemma.

Men att resa i 30 mil för en mulltoa låter kanske dumt, tycker du?

Men i stället för att betala 9000kr på Bauhaus så betalar vi bara 2000kr med resa och allt.

Då är det värt att sitta några timmar i bilen, tycker vi.

En hel lördag åt pipsvängen, kan man ju tycka.

Men Jonny tycker att det känns ok så då får det väl bli så då.

Själv ligger jag där jag ligger så länge solen skiner.

Ha en bra dag!

Min utsikt där jag ligger.

Sommar!

Äntligen får jag också känna att det är sommar.

Äntligen kan jag också vara utomhus och känna solen i ansiktet och gräs mellan tårna.

Vilken tur att vi har det här stället.

Jag hade inte stått ut en dag till i den där lägenheten.

Fågelkvitter och humlesurr blandas med ljudet från gräsklipparen.

Jag känner livet i mig för första gången på flera veckor.