Det går inte att förklara.

Känslan när en människa som man älskar så mycket har ont och man bara kan stå bredvid och titta på.

Känslan när man sitter sex timmar på akuten med sin son utan att veta vad som är fel.

Känslan när ångesten griper tag runt bröstet samtidigt som man skall vara stark för någon annan.

Känslan när man efter nästan ett dygn sitter och väntar på ronden och undrar vad läkaren skall säga nu?

Känslan när någon, som man älskar mer än sig själv, drabbas av denna djävla skitsjukdom.

Det går inte att förklara.

Det går inte att beskriva.

Ångesten!

Oron!

Men i morgon blir han utskriven.

I morgon kommer han hem igen.