Vad skall jag känna?

Jag sitter på Onkologiska avdelning på Akademiska sjukhuset.

Jag sitter bredvid min son som får cytostatika inpumpad i blodet.

Jag sitter här och tänker på att nu får de där djävla tumörerna så de ska försvinna.

Jag känner ångest bara av att vara här på sjukhuset, det är ju här som alla hemska svar har meddelats så det är väl inte så konstigt att man inte gillar stället.

Jag är tom i skallen och tårarna hänger precis, precis bakom ögonlocken.

Det är så ångestfyllt att vi ens måste vara med om detta.

Drömmer jag?

Sitter jag verkligen här på sjukhuset denna vackra sommardag?

Jonny ringer och vi planerar inför midsommar. Kommer det bli midsommar i år också?

Klart det blir! Det känns bara så futtigt, betydelselöst och jobbigt.

Snart är vi klara här.

Det var bara två timmar i dag. I morgon och på torsdag skall han få cellgifter i åtta timmar.

Onkologens hårdaste cellgiftsbehandling.

Vad skall jag känna? Jag vet inte.

Jag vill bara ta honom i min famn och springa härifrån...