torsdag 29 juni 2017

Blodad tand

Efter den här tatueringen fick jag lust att göra fler.
Det gjorde ju inte ens ont att tatuera sig på armarna.
Som gammal bokmärkssamlare kanske jag vill göra en av mina gamla favoriter på armen.
Kanske den här:

Eller den här:

Eller de här knasiga:






Så bra som det kan va'

I går flyttade vi ut till Hållen. Lämnade vår lilla trea i stan och flyttade ut till vårt hus på landet.
Somnade som en stock i soffan i gårkväll och sov som en klubbad hela natten i sängen, sedan jag vinglat mig upp när Jonnys skitfilm var slut.
I dag har jag vaknat sakta.
Druckit två koppar kaffe i soffan, ätit två ägg, packat upp mina kläder och nu skall jag stryka dukar.
Vädret är mulet och 16 grader så jag känner ingen panik att jag måste ut och slänga mig i en solstol.
Jonny jobbar hemma på övervåningen och sonen sover fortfarande.
Han sover mycket nu, cellgifterna tar på krafterna.
Vi har så bra vi kan ha det just nu. Tre veckor till nästa behandling.
Har du vägarna förbi eller vill du bara komma och hälsa på utan anledning så är du välkommen.
Vi skall inte åka någonstans i sommar så hör gärna av dig om du vill göra en utflykt till Norra Uppland.



onsdag 28 juni 2017

Så blev det

Jag gjorde en tatuering i går.
Har tänkt på det länge men inte vetat vad jag skall skriva.
Nu kändes den här texten självklar.
Den blev lite större än vad jag först hade tänkt mig men jag kom på att jag vill att den skall synas väl när jag tex hälsar på någon.
Jag är jättenöjd.
 
 

tisdag 27 juni 2017

söndag 25 juni 2017

Midsommaren som var.

Text är överflödig så jag bjuder på bilder istället.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack alla som kom och förgyllde vår middommarhelg.

onsdag 21 juni 2017

Tack!!

Tack till alla er som hör av er till mig/oss på telefon.
Tack till er som skickar små hjärtan på FB.
Tack till dig som skriver en liten kommentar på min blogg.
Tack till dig som skriver privata små meddelanden på messenger.
Tack för ert stöd.
Det betyder mer än ni förstår.
Var inte rädda, ni kan inte fixa detta och det förstår vi.
Men för varje litet hjärta så vet vi att det finns de som bryr sig.
Tack för det!
Puss!
 

tisdag 20 juni 2017

Vad skall jag känna?

Jag sitter på Onkologiska avdelning på Akademiska sjukhuset.
Jag sitter bredvid min son som får cytostatika inpumpad i blodet.
Jag sitter här och tänker på att nu får de där djävla tumörerna så de ska försvinna.
Jag känner ångest bara av att vara här på sjukhuset, det är ju här som alla hemska svar har meddelats så det är väl inte så konstigt att man inte gillar stället.
Jag är tom i skallen och tårarna hänger precis, precis bakom ögonlocken.
Det är så ångestfyllt att vi ens måste vara med om detta.
Drömmer jag?
Sitter jag verkligen här på sjukhuset denna vackra sommardag?
Jonny ringer och vi planerar inför midsommar. Kommer det bli midsommar i år också?
Klart det blir! Det känns bara så futtigt, betydelselöst och jobbigt.
Snart är vi klara här.
Det var bara två timmar i dag. I morgon och på torsdag skall han få cellgifter i åtta timmar.
Onkologens hårdaste cellgiftsbehandling.
Vad skall jag känna? Jag vet inte.
Jag vill bara ta honom i min famn och springa härifrån...
 

måndag 19 juni 2017

Cellgifter och sommarfester...

I dag åker sonen och får sin första cellgiftskur.
Tre timmar i dag, tre timmar i morgon och sedan sex timmar på onsdag och torsdag.
Vänta i tre och en halv vecka och sedan fyra dagars körning igen.
Detta skall han göra fyra gånger och sedan skall skiten vara borta.
Den SKA vara borta då, säger jag!!!
I dag följer inte jag med till sjukhuset, både Jonny, Ida och Calle är med så då stannade jag hemma. Jag följer med i morgon istället.
Jag behöver planera lite till middommar då vi blir 16 st ute i Hållen.
Jag behöver köpa in plasttallrikar, muggar och bestick så att vi slipper diska och vi kan spara på vattnet där ute.
Det känns lite övermäktigt just nu att vi skall vara så många där ute, men samtidigt är det skönt att köra på som vanligt också. Det är ju bara familj och vänner som kommer. Vi får hjälpas åt med att köra midsommarbussen tillsammans så kommer vi nog fram.
Det behöver inte vara så fancy, huvudsaken är att vi är tillsammans nu.

Ja, just ja! Jag var ju på sommarfest på jobbet i fredags och det var ju trevligt. Skönt att komma bort och få skratta i några timmar.
 
 
 
 
 

Hjälp till med att stödja denna fantastiska förening, då har du gjort sommarens goda gärning.
 

fredag 16 juni 2017

Nej tack!

Nu när detta hemska har drabbat min familj så är det svårt för alla runt omkring oss att veta vad man skall säga.
Det förstår jag.
Jag vet inte heller vad jag skall säga.
Men var inte rädda att prata med mig, fråga hur jag mår och hur sonen mår.
Den enda risken med det är att jag berättar sanningen, att vi mår skit och att jag kanske börjar gråta.
Det jag inte vill prata om är alla era anhöriga, grannar, kompisar mfl som också har eller har haft cancer.
Jag vill inte höra om din farfar, moster, granne eller kompis som dog cancer.
Jag vet att man kan dö av cancer, det vet jag allt för väl.
Det är ju den vetskapen som gör att jag knappt kan andas på dagarna.
Därför behöver ni inte berätta det för mig.
Jag kommer att säga stopp och nej om du börjar berätta om dina cancerhistorier för mig, om det inte är en solskenshistoria förstås.
Jag kanske låter hemsk och hård och bitter men jag kommer säga nej, för jag orkar inte höra fler historier om människor som inte klarade sin kamp.
Jag vill tro att min sons kamp kommer att bli en solskenshistoria, att han kommer tillhöra de 60% som klarar sig ur detta.
Hjälp mig att ge mig det hoppet så blir jag fantastisk glad och mycket starkare.
Tack igen för alla fina hjärtan och stärkande ord från er alla, både här på bloggen och på Facebook.
 


torsdag 15 juni 2017

Detta är inte mitt liv.

Det känns som om jag lever någon annans mardröm. Det som händer just nu händer inte mig och min familj.
Jag vaknar varje morgon och får en käftsmäll.
Detta ÄR sant.
Detta händer faktiskt oss.
Jag vaknar och inser att det ÄR sant, det är MIN mardröm och jag kan inte vakna upp och komma ur den.
Jag får så många små hjärtan och stöttande kommentarer från er alla och det känns jättefint, men det hjälper inte.
Det tar inte bort tumörerna ur min sons kropp.
Ni kan fortsätta era liv som vanligt men det kan inte vi och det känns så djävla orättvist.
Jag är ledsen, arg och förtvivlad i en salig röra.
Ledsen och arg är ändå bra känslor, det är när jag känner uppgivenhet som jag inte kan andas, det är då som rummet krymper och det börjar susa jättehögt i öronen.
Ända sedan beskedet i tisdags har det susat i mina öron, precis som om jag fick tinnitus i samma ögonblick som läkaren sa SJU TUMÖRER!
I dag skall sonen operera in en portacat i bröstet.
I går rakade han av sig sitt hår. 
Detta är ingen mardröm, detta händer på riktigt.
Fuck cancer!
FUCK FUCK FUCK ...
 

tisdag 13 juni 2017

FUCK CANCER!!!

Det som inte fick hända har hänt.
Vi var rädda att de skulle hitta en tumör på sonens lever, men det gjorde de inte.
De hittade sju.
Fem på levern och två på lymfan i magen. 
På måndag börjar han behandlingen med starkt cellgift. 
I fyra dagar skall han få behandling och sedan vänta i några veckor till nästa.
Detta sker i fyra omgångar under hela sommaren.
Nu är vi i chock och jag kan inte riktigt förstå vad som händer.
Hela familjen slöt upp direkt och vi åt middag på RAGUSA.
Nu skall jag bara försöka sova så att jag orkar med morgondagen.
 
 

I dag blir det väder...

I dag vaknar jag till ett mulet och grått Uppsala.
Jag hör att det regnar lite på min fönsterbrädan. I går åkte vi igenom värsta skyfallet, tur att vi var inne i bilen då. 
Termometern visar 15,4 grader så får vi bara sol så kommer det nog bli en varm och skön dag.
Hoppas det inte regnar på fredag när vi skall ha sommarfest på jobbet, eftersom vi skall grilla och leka sommarlekar utomhus då.
Nu börjar den här årstiden när man är så hemskt väderfixerad igen.
Just i dag önskar jag att jag bara fick koncentrera mig på vädret.
Det skulle vara så lätt och enkelt att bara få tänka på om det är regn eller sol ute.
Som min farfar, han skrev ner vilket väder det var i en liten bok, varje dag.
Så kunde han ta fram böckerna och visa att: den 13 juni 1968 då var det ruskigt varmt och Syrénerna hade redan blommat ut.
Det tyckte han var viktigt och intressant.
Just nu känns det så futtigt att ens bry sig om vädret.
Vem bryr sig om det regnar eller är sol ute?

Å tvätthögen försvann inte av sig själv i går heller...typiskt!

Här får du en bild på min vackra Pion som blommar ute i stugan just nu.
 
Själv går jag på glödande kol och håller andan i dag.
Puss!!

måndag 12 juni 2017

Måndagmorgon

Tiden går så sakta när man går och väntar på något.
Vaknade före sju i dag.
Sitter och dricker kaffe och tittar på en av mina favoritfilmer.
Gissa vilken?
 
Nu skall jag äta frukost och sedan ta hand om tvätthögen de luxe.
 
Det regnar i dag men det gör ingenting för jag har inga planer på att gå ut mer än till bilen.
Jag skall träffa min kurator kl 13 och sedan måste jag åka till Hållen och hämta medicin som jag glömt där.
Typiskt!
Hoppas den här måndagen går fort så att det blir tisdag någon gång.



söndag 11 juni 2017

That's what friends are for

Ett mysigt dygn med våra vänner Anna, Erik, Johan och Victoria.
Vi wokade kräftor och spelade Crocket.
Vi spelade spel på loftet och käkade Röding på Jämtlandsvis till middag.
Vi spelade mer spel och skrattade käkarna ur led.
Tack för att ni finns i våra liv.
 
 
 
 
 
 
I dag har "vi" sågat ner den döda grenen på körsbärsträdet.
Bra dagsverke.
 

fredag 9 juni 2017

Jag håller andan

I dag är det fredag och jag har bäddat rent i sängarna och dammsugit.
Tvätt och diskmaskin står och går.
Jag skall snart åka på Gränby och handla till helgens begivenheter.
I morgon kommer våra fyra vänner ut till Hållen och jag har lovat bjuda på "Röding på Jämtlandsvis".
Vi hoppas på bra väder så att vi kan ta ett parti crocket innan middagen.
Det skall bli skönt att komma ut till landet igen och roligt att få gäster i morgon.
Ludde stannar i stan, Ida kommer ikväll och i morgon kommer Calle och Agnes. De skall tydligen på roligheter tillsammans i helgen.
På söndag åker vi tillbaks till stan igen.
På tisdag har Ludwig tid hos läkaren på Onkologen och då skall vi få alla provsvaren.
Tills dess försöker vi leva som vanligt, men det känns som om man går och håller andan.
Man skrattar och umgås med vänner men man kan inte riktigt fylla lungorna med luft.
Jag flämtar bara lite uppe i halsgropen, bara så pass att hjärnan inte får syrebrist.
Så har det varit i snart tre veckor, men nu är det "bara" fyra dygn kvar.

I bland finns det inga filter i världen som hjälper.