Snart är julen här...

Det blev en annorlunda advent i år.

Inget är sig likt men ändå är allt PRECIS som vanligt.

Jag har gjort adventsfint både här hemma och i Hållen, precis som vanligt.

Jag har gjort en julklappslista, precis som vanligt.

Planerat maten, precis som vanligt.

Planerat julen, precis som vanligt.

Vi kommer att vara i Hållen och fira jul.

Svärfar kommer och flickvänner kommer.

Calle och Agnes kommer upp på juldagen.

Vi skall pynta både ute och inne så att det ser ut som att både Tomten och Barnen i Bullerbyn bor där, som vanligt.

Allt är precis som vanligt men ändå är inget sig likt.

Det är svårt att uppbringa julstämningen i år, men jag skall göra ett tappert försök i dag genom att julbaka och lyssna på julmusik.

Draken

I går kom analysen av Draken, tumören som satt i min sons kropp.

Det var, som de trodde, en elakartad tumör.

Den var fin,  inkapslad och hade inte hunnit tränga ur väggarna med några metastaser ännu.

Operationen gick bra och de kunde ta ut den hel och fin.

Nu skulle man kunna säga att Ludde är botad, men eftersom denna cancerform är av det långsamtväxande slaget så kommer han att få äta ett slags cellgift i ca två år och äta hormoner lika länge.

Han kommer att få gå på kontroller var tredje månad till en början och sedan en gång per år i tio år.

Det tar tio år innan han blir friskförklarad från denna skit.

Det har alltså gått bra, så bra som det bara kan gå med en sådan diagnos.

Jag blir ändå arg och ledsen att det har drabbat min son.

Lättad förstås att det ser så bra ut, men ledsen över att det kan poppa upp fler tumörer och att han måste äta den där starka medicinen med en lista på biverkningar som är lika lång som inlandsbanan.

En ung kille skall inte behöva hålla på med detta!!

Det känns orättvist, så djävla orättvist.

Det är tur att man inte vet vad som komma skall här i livet.

Husvisning

Nä, vi skall inte flytta, men det är roligt att gå på visning i alla fall.

Detta hus låg långt bort i tjottaheiti så det känns inte alls aktuellt att sätta sig ute i skogen.

Huset var ok med inglasad altan och fin pool, lite ytskikt att fixa men inga stora grejer.

Men vi tackade för oss och åkte hem.

Kul att kolla, som sagt.

Huset låg i Visteby utanför Rasbo.

19/11-92

Det var datumet när min far gick bort.

I dag för tjugofyra år sedan lämnade han oss.

Han fick cancer och var sjuk i bara några månader innan han inte orkade längre.

Sista gången jag träffade honom var på farsdag några dagar tidigare.

Jag, Jonny och pojkarna hade varit till honom och lagat farsdagsmiddag.

Han satt i en stol i hallen när vi gick och några dagar senare fick jag ett telefonsamtal på jobbet om att han blivit sämre och åkt in på sjukhuset.

Jag kommer inte ihåg vem som ringde. Jag skyndade mig in till sjukhuset men jag kom fram för sent och hann inte ta farväl.

1992 var jag 26 år och då miste jag min andra förälder.

Min mor gick bort fem år tidigare, också i cancer.

Inte undra på att ordet cancer får mig fylld av skräck.

Denna hemska, djävla sjukdom som skall drabba min familj hela tiden.

Jag blir så upprörd och ledsen när jag tänker på hur orättvist livet är.

I dag skall jag göra adventfint här i vårt hus och jag skall tänka på dig pappa hela dagen, för du älskade julen.

Jag skall tänka att du är med mig i dag och sitter bredvid mig här i köket.

Du skulle ha älskat att vara med oss här i vårt hus.

Jag älskar dig pappa.

På vår bröllopsdag 23/6-90

Andas in och andas ut.

Nu är vi i Hållen.

Här fylls jag med energi, här kan jag andas.

De senaste veckorna har varit jobbiga, nästan outhärdliga och därför är det så skönt att komma hit och bara vara.

I detta hus finns ingen ondska, bara ljus och kärlek.

Till veckan väntar sjukhus och provsvar igen och då känns det skönt att möta dessa dagar med ny energi.

Jag har sagt det förr men jag säger det igen: Tack alla fina människor som stöttat mig/oss på Facebook och via telefonsamtal.

Jag vet att ingen kan hjälpa oss nu men era varma ord hjälper.

Du som är rädd för att störa, var inte det.

Du stör inte. Vänner stör aldrig❤️

Orkar inte

Orkar inte skriva om mitt liv längre som jag gjort varje dag i snart tio år.

Allt känns så futtigt.

Farsdag, smörgåstårta, film, doftljus, läkare, fika, arbetsförmedling, pizza, försäkringskassan, knä, träning, tvätt, godis, kläder, Storytel, snöslask, jobbet, sjukskrivning, advent, Midnattsol, Pokémon....

Jag kanske hittar viljan att skriva igen om ett tag.

Men just nu orkar jag inte, inte varje dag i alla fall.

Det är tur att det finns filter.

I dag då?

I dag skall jag plocka lite här hemma, gå med soporna och lägga panten i bilen.

Jag skall handla lite till kvällens middag, vi blir fyra stycken.

Tänkte göra en efterrätt också...

Kl 12.30 skall jag ta en fika med min äldste son nere på stan.

I eftermiddag kommer Jonny hem från Holland men han skall på en årlig fest på Flustret kl 18.00. När jag skjutsat ner honom dit kommer en hemlig gäst hem till mig och vi skall ha en vinkväll tillsammans. Dricka vin och skvallra låter  väl som en skön fredagskväll?

Men först en lat morgon i soffan med tända ljus och kaffe.

Snökaos

När jag vaknar upp till solens strålar och ett vinterland tas jag genast tillbaks till Jämtland.

Det är inte så ofta som det är så här vitt och vackert i November (eller överhuvudtaget någonsin) här nere i Uppsala.

Jag fylls av glädje och nostalgi när jag ser på detta vinterlandskap utanför fönstret.

Kalla det snökaos eller vad du vill, men vackert är det.

Nu kan det väl få se ut så här hela advent och jul snälla.

Låt det inte vara som i fjol när vi hade snöfritt, sju grader varmt och storm på julafton.

Ett år sedan

För ett år sedan trodde jag att jag skulle operera mitt knä om en månad.

För ett år sedan var min son frisk och hade precis kommit in på sin utbildning.

För ett år sedan var Obama president i USA.

I dag är en jobbig dag.

Tillbaka till livet

Nu när Ludde är hemma och allt har gått bra, så vitt vi vet just nu, så kan jag börja tänka framåt igen.

Nu planerar vi för advent och jul i Hållen.

Jag kom iväg till träningen i dag och på måndag skall jag till läkaren med mitt knä.

Vi får se vad han säger om sjukskrivning och arbete?

Mitt knä har inte stått högt på prioritetslistan den senaste tiden så jag vet knappt hur jag mår.

Men bättre blir jag för varje dag, så mycket vet jag i alla fall.

Det var skönt att träna så det skall jag göra minst en gång till den här veckan.

Kanske redan i morgon, jag kan ju ta resten av kroppen om jag inte vill överanstränga mitt knä.

Jag har ju både armar, rygg och mage som behöver manglas.

Skönt att vara tillbaks igen.

Berg och dalbana

De sista fjorton dagarna har varit de värsta i mitt liv.

Jag har känslomässigt åkt i den värsta berg och dalbanan du kan tänka dig.

Fritt fall, Virvelvinden, slänggungan och Flumrider samtidigt.

Nu har det mesta lugnat ner sig. Nu åker jag bara "Kaffekoppen" sakta runt, runt.

Ludwig är hemma och allt har gått bra.

"Draken" är borta och läkarna säger att allt ser bra ut, så bra som det bara kan.

Sonen repar sig fort efter den stora operationen där både tumören, njuren och binjuren åkte i soporna.

Från att gå från en frisk 22 åring till sjuk och frisk igen på två veckor, klart att man har svårt att förstå vad som har hänt?

Det är lite svårt att fatta att det verkligen HAR hänt, det känns som det varit en två veckor lång mardröm och jag har inte riktigt vaknat ännu.

Det är skönt att ha honom hemma igen.

Å, vad skall jag lära mig av detta nu då? 

Detta är något som jag inte kan sluta fundera över.

Om det finns en Gud så är jag tacksam över att mina böner blev besvarade men samtidigt lite smått förbanbad varför just vi skulle få detta skit? Inte för att jag önskar någon annan det heller, men ändå liksom...

Har inte jag fått lära mig tillräckligt många läxor i mitt femtioåriga redan?

Kollegor

Tack alla fina kollegor för en härlig kväll.

Jag är så glad att jag har er.

Jag menar även dig som inte var med just ikväll❤️

Utan er skulle mitt liv vara bara sjukdom, värk och elände❤️❤️

Grattis Knut

Mitt i allt virrvarr har vi ju ett födelsedagsbarn i familjen också.

Även om lillebror är i fokus just nu har jag inte glömt bort att jag födde dig för 28 år sedan i dag.

Kl 22.17 i kväll, rättare sagt.

Det var snöstorm när vi åkte in på morgonen men du hade inte så bråttom, som tur var.

En liten söt kille dök upp med sina bruna ögon och härliga skratt. Detta skratt som förgyllt våra liv så många gånger.

Du vet att jag älskar dig till månen och tillbaks. Tack för att du finns för hela din familj, nu när vi behöver dig som mest.

Utan dig skulle vi bli utan kolbullar också 😍

Sjukhusbesök

I dag är sonen pigg.

Han får rätt dos smärtlindring via en slang i ryggraden och i halsen.

Han äter och dricker, "sitter" upp och känns glad.

Jag mår bättre än jag gjort på hela veckan. Min ångest har lagt sig nu när jag vet att "Draken" är borta.

Älskar den här killen❤️