torsdag 31 december 2015

Gott Nytt År!

I går åkte vi hem till stan från Hållen.
Vi åkte hem för att fira nyår med vänner, det kommer säkert bli supermysigt.
Det brukar det bli tillsammans med Anna, Erik, Johan och Victoria.
I går satt vi bara hemma med våra två yngsta söner och spelade tv-spel.
Jag förlorade big time, men vad gör väl det när man får sitta i samma soffa och gnabbas med det finaste man har, barnen.
I dag skall vi gå på bio om ett par timmar.
En man som heter Ove går upp kl 12.00 på Filmstaden.
Efter det är det bara hem och göra sig vacker. Eller åtminstone göra ett tappert försök. Det tar längre och längre tid ju äldre man blir. Dessutom har jag gått upp i vikt under julen så "den lilla svarta" är väl inte att tänka på. Det får bli den bautakollosaltjättestora i stället.
Se! Nu gör jag så där igen. Klankar ner på mig själv och talar om för mig själv vad värdelös jag är.
I stället för att tänka vilken underbart fin jul jag har haft och vilken god mat vi har varit förunnade att få äta.
Jag fick vara i mitt fina hus på landet med hela min familj som jag älskar så mycket. Vi kunde ge våra söner fina paket som de önskade sig och vi hade möjlighet att köpa mycket och god mat så att alla kunde äta sig mätta, mer än mätta, hela julen.
Suck!
Det får mig att tänka på mitt nyårslöfte.
Jag brukar bara ge löften som jag vet att jag kan hålla. Löften om att umgås med goda vänner och att göra roliga saker.
Detta år kanske jag skall ge mig själv ett löfte om att sluta vara så elak mot mig själv. Varje dag tala om för mig själv att jag duger som jag är och att jag är värd att älskas.
Fokusera på att äta bra mat men inte fokusera så mycket på vad jag väger. Jag kanske helt enkelt skall slänga ut den där jävla vågen ut ur mitt badrum. Den står där som ett hån och gäckar mig varje morgon.
Ni som läser min blogg och du som har läst några år vet ju hur mycket allt handlar om min vikt, hur mycket fokus jag lägger på att gå ner i vikt. Jag vill verkligen inte väga 112 kilo igen, men jag vill heller må så här dåligt varje gång jag stoppar in något i munnen.
Jag vill hitta ett sunt sätt att leva utan att för den skull kalla det för banta eller utan att för den skull låta maten ta över hela mitt liv.
Hur gör jag då det?
Inte vet jag, men jag inbillar mig att så fort min operation är över och så fort jag kan börja gå igen så kommer jag att få tillbaks mitt liv. Den dagen jag kan börja ta promenader och den dagen jag kan börja träna så kommer det här med maten att lösa sig av sig själv.
Jag blev kallad för "obotligt lat" för ett tag sedan och jag kan förstå att folk ser mig som det när jag aldrig kan gå någonstans utan måste ta taxi överallt.
Det är ju ändå nio år sedan jag gjorde illa mitt knä och sedan dess har jag varit "lat" för att mitt knä har värkt oavbrutet.
Jag tror inte människor runt om mig har förstått hur ont jag faktiskt har haft i alla dessa år. Innan jag gjorde illa mig så gick jag promenader, jag t om gick tjejmilen flera år i rad. Jag cyklade och gick var jag än skulle runt i stan. Jag var aktiv och gick på gym inne i stan och jag försökte fortsätta med det även efter olyckan, men mitt knä klarade inte det. Jag har provat att gå på cirkelträning och på Zumba, men mitt knä sa nej där också.
T om jag är rädd för att jag BLIVIT lat av att inte röra på mig under alla dessa år och om jag lyssnar på dem som kallar mig lat så blir det väl en självuppfyllande profetia till slut.
Därför måste jag lova mig själv att detta år skall jag hitta mig själv igen, hitta den Maggan som fanns en gång, den som endast är 49 år gammal. Jag måste begrava den där gamla tanten med det onda knät och aldrig ta fram henne igen. Äta sunt och gott samt motionera så som jag gjorde innan olyckan. Hitta den som jag var en gång i tiden.

DET får bli mitt nyårslöfte.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar