När man kommer till en gräns

Jag gjorde illa mitt knä för nio år sedan.

Sedan dess har det blivit värre och värre.

För ca två år sedan tänkte jag: När är min gräns nådd?

När säger min kropp ifrån?

Hur länge skall jag gå så här innan det är stopp?

NU är den här, gränsen.

I natt hade jag så ont att jag bara låg i sängen och grät.

Jonny försökte känna försiktigt utanpå knät för att känna om det var varmt. Det gjorde så ont att han lika gärna hade kunnat rispa mig med ett rakblad på huden. Värken hade gått så långt att nerverna liksom låg utanpå kroppen, utanpå knäskålen.

Det var väl dumt att gå och jobba men samtidigt så vet jag ju det nu.

På tisdag när jag går till läkaren så vet jag att jag inte kan jobba, inte alls!

Men jag är ändå nervös över vad han skall säga när jag ber om en sjukskrivning. Hur länge vill jag bli sjukskriven då? Hut länge kan han sjukskriva mig utan att det finns en plan eller en fortsättning?

OM han sjukskriver mig vad säger Försäkringskassan om detta?

Godkänner de det eller tycker den handläggaren att jag skall jobba?

Det är inte lätt att stå på sig när man inte vet hur man skall gå vidare.

Jag vet att min blogg är APTRÅKIG nu när jag bara skriver om mitt onda knä....igen...

Men hela min värld handlar om detta nu. Det finns inget annat som upptar mina tankar dag och natt.

Tråkigt men sant.

Samtidigt känns det bra att gränsen äntligen är nådd.

Nu finns det ingen återvändo, nu är det jag mot läkarna. Fast det känns som att det borde vara jag MED läkarna. 

Det är inte lätt att vara sjuk i Sverige i dag.

Inte lätt att ha ont och samtidigt ha orken att slåss för sin rätt till hjälp, med rätt sjukvård.