söndag 10 maj 2015

Då började jag gråta

I fredags när jag skulle handla på Gränby efter jobbet så hände en konstig grej med mig.
jag parkerade bilen och gick mot ingången. Där satt en kvinna på marken och tiggde.
Inget konstigt med det eftersom denna syn har blivit normal i Sverige nu för tiden.
I bland ger jag pengar till tiggare om jag har någon tia som ligger löst i fickan. I bland går jag bara förbi och ser dem knappt.
Tyvärr har min empati blivit rubbad eftersom jag inte kan ta in och tycka synd om hela världen hela tiden.
Men tillbaks till kvinnan utan för Gränby i fredags.
Hon satt där och såg ganska fräsch ut. Normalt slitna kläder och ett band i håret, lite smink.
Hon kunde ha varit du eller jag.
Böjd framför henne satt en svensk kvinna med sitt barn, ca 4 år. De satt och pratade och skrattade.
Kvinnan och barnet SÅG denna tiggande kvinna.
Hon fick liv liksom.
Det var inte en av de vanliga trashankarna som man ser utanför varje affär.
Kvinnan på stenbeläggningen blev en människa framför mina ögon.
Jag gick förbi och med ögonen fulla med tårar gick jag in för att handla mat och vin till vår kommande parmiddag.
På väg ut hade jag plockat fram två 20-lappar ur plånboken för att skänka till henne, men hon var borta. Kudden som hon satt på var tom.
Jag tittade mig omkring och fick snopen stoppa tillbaks mina pengar i väskan.
Varför blev jag så berörd av denna kvinna då?
Jo, jag tror att hon var äkta. Hon försökte inte spela fattigare än vad hon var utan hon satt där för att hon MÅSTE.
Hennes fattigdom blev så verklig för mig att jag började gråta. Mitt hjärta kunde inte försvara sig mot denna syn.
"Tiggaren" förvandlades till en människa som du eller jag och min empati kom tillbaks.
Man kan ha många åsikter om huruvida tiggarna skall få finnas eller inte. men nu gör de de och jag kan inte rädda alla men jag kan se alla. Det är människor som du och jag och de har inte valt detta liv i tiggeri och fattigdom.
Jag kan se dem när jag går in och ut ur affären. jag kanske inte kan skänka pengar till alla men jag kan se dem i ögonen och ge dem ett leende. Se att de är människor.
Nog om detta, trevlig söndag önskar jag dig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar