onsdag 19 mars 2014

Mig äger ingen

Jag läste boken för några år sedan och nu har jag precis kollat på filmen med Mikael Persbrandt i huvudrollen.
Jag känner igen mig i flickan i filmen.
Jag bodde inte ensam med en alkoholiserad pappa men jag och pappa var ett team på samma sätt som pappan och dottern i filmen.
När mamma var som hon var så blev jag och pappa ett team.
Jag tog honom alltid i försvar, ingen fick tala illa om min pappa. Jag kände alltid att jag ville/måste ta hand om honom. Han var så liten och ledsen.
Tidsepoken är också helt rätt 70 tal och tidigt 80 tal.
Det är svårt att sätta fingret på, men något i boken/filmen rörde något i min mage och hjärta.
Något fick mig att tänka på min barndom, fast den inte ens var i närheten så hemsk som för flickan i filmen.
Har du inte sett filmen eller läst boken, gör det.
Så bra, tycker jag.
Jag grät i floder.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar