Det blir inte alltid som man tänkt sig.

I kväll skulle jag och Jonny åka ut till husvagnen och bara mysa.
Grilla och dricka gott vin.
I morgon skulle vi gotta oss i solen hela dagen och sedan åka hem framåt kvällen för att låt amig packa i lugn och ro.
På fredagmorgon skulle Jonny skjutsa mig till tåget för att sedan ta med sig Ludde ut till husvagnen.
Där skulle de vara och bara kolla på grabbfilmer och bygga vindskydd.
På söndag skulle Jonny hämta mig på tåget och jag skulle berätta om min spännande helg i Östersund.
I stället så sitter jag här efter en jättelång dag.
Stressade från jobbet för att hitta en parkeringsplats mitt i stan och sedan hinna till frissan kl 17.
Två timmar senare hämtade jag Ludwig och tröck i mig en pizza på Gamlisgrillen.
Åkte till "Heidan" och handlade lite mat till i morgon.
Nu sitter jag här och känner mig stressad över att åka upp till Östersund.
Jag kommer att åka men det känns jobbigt att lämna min sjuka gubbe.
Jag har inte packat ännu och jag har svårt att samla tankarna för något så trivialt som en klassåterträff.
Jag fick t om dåligt samvete för att jag gick till frissan i dag.
Det kändes så ytligt och oviktigt i det lite större sammanhanget att Jonny faktiskt ligger och har jätteont och är jättesjuk.
Men så tänker jag att jag lämnar ju inte honom helt ensam. Han har tre vuxna söner som finns här hemma för honom. Om han/jag har tur så får han stanna i goda händer på sjukhuset till efter helgen.
Nä, det blir inte alltid som man har tänkt sig och det skall jag tydligen få erfara liiiite mer än andra.
Får jag tycka det?