Callekillen

I dag flyttar han, min mellanstora, lilla kille.
Min Callekille som kom till världen för 21 år sedan, en kall januarimorgon på Uppsala Akademiska sjukhus. Min lilla kille med glasögon, som alltid var så noga med allt. Han som alltid var så snäll och rar. Han är fortfarande snäll och rar och han är fortfarande noga med allt. Calle gör aldrig någonting halvhjärtat. Gör han något så gör han det till 100 %.
Han sa en gång när han var sex eller sju år: - Mamma! När jag blir stor så skall jag ha en fin tjej och vi skall ha en fin bil. Vi skall bo i ett fint hus och där skall det alltid vara städat, sa han, såg sig omkring och rynkade på näsan. Ja, ibland så tror jag att Calle är en bortbyting. Vore han inte så himla lik Jonny så skulle man knappt fatta att han tillhör den här slarviga familjen.
Nu har i alla fall min Callekille blivit så vuxen att han skall flytta. Det är verkligen på tiden men det känns ändå i mammas hjärta att han inte skall bo med oss längre.
Lite sorgligt är det allt.